Mycket har jag blivit kallad men jag brukar inte ha som vana att ljuga. Tycker det är fullt att ljuga och jag tycker att sanningen alltid den säkraste lögnen. 

Jag trodde att jag hade varit med om allt, blivit sviken på alla sätt som går. Men det här tog priset. Jag litade på dig trodde du kunde vara mitt stöd i stormen. Trodde du kunde se mig som jag är nu men du lever i det förflutna, du bor i den tid som är över. Jag har förändrats på många sätt, jag tar inte skit speciellt inte skit som inte är min skit... Ärligt talat, det blir bara mer pinsamt för dig... Jag börjar inse att jag inte har gjort något fel. Jag börjar se vad som verkligen hände vad som verkligen fanns där inne. Kan man inte älska någon ovillkorligt så finns det inget mer i min värld, jag klarar inte att bli anklagad för saker jag inte har gjort. Jag gillar inte när människor lever i en fantasi värld och inte hör vad jag säger! Antigen litar man på de ord jag säger eller så kan man skita i att överhuvudtaget vara med mig. Jag vill inte höra att jag är en slampa när det är du som är det. Det är du som är slampan för i helvete! Du är och förblir värre än vad jag någonsin kommer vara!


Vem är den egentliga horan i det här samanhanget?!